Efter att vi lade om Cesars kost mådde han så mycket bättre och blev mycket mer mottaglig för interaktion så blev intensivträningsprogrammet en succé. Cesar lärde sig saker i en takt som fick alla att tappa hakan. Personalen på habiliteringen hade aldrig sett något liknande.
Det var aldrig självklart att vi skulle få höra Cesar säga mamma eller pappa. Det var aldrig självklart att han skulle börja prata. Det var en stor och viktig punkt i intensivträningsprogrammet.
Så när Cesar på hösten 2012 började prata var det som musik i mina öron. Jag grät av tacksamhet när jag hörde hans späda röst börja forma ord och meningar som betydde något. Han började uttrycka sig. Han sa saker till mig. Han sa ”mamma”, äntligen sa han ”mamma”, som jag längtat efter det.
Under flera år hade jag lärt mig att ”tankeläsa”. Förstå vad Cesar menande genom att läsa av honom. Han brukade ta sin lilla hand i min och peka mot saker samtidigt som han uttryckte ”uh uh uh”.
Vi kom så klart varandra väldigt nära och jag blev hans röst. Än idag känner jag att han är mitt hjärta och jag är hans röst.